Det är något med svensk sommar som fastnar. Inte bara i huden efter timmar i solen, utan djupare – i hjärtat, i minnet. Den kommer tillbaka till mig varje år, inte bara som en säsong, utan som en känsla. En lukt, en ljudbild, en stämning. Det är doften av nyklippt gräs och solvarma jordgubbar. Det är skrattet från grannbarnen, ljudet av en boll som studsar på grus. Och det är kvällarna – de där eviga ljusa kvällarna – när tiden verkar stanna upp.
Svensk sommar är aldrig perfekt, även om man har boende Gotland. Den regnar bort ibland, blåser sönder planerade picknickar och förvandlar midsommarstången till en blöt pinne. Men det är just det som gör den så älskvärd. Den är ärlig. Oväntad. Och när solen väl kommer, så känns det som att hela landet jublar.
Jag minns särskilt en sommar när allt egentligen var ganska stökigt. Livet var fullt av omställningar och osäkerhet, men mitt i allt det där så åkte vi till en liten plats vid havet. Bara några dagar. Vi hyrde en enkel stuga, packade för mycket och glömde nästan allt vi verkligen behövde. Men vad vi hade var tid. Tid att sitta på klipporna med bara fötter, låta vinden ruska om håret, lyssna på vågorna. Det behövdes inget mer.
Det är något som händer när man saktar ner. När dagarna får vara lite tomma. Då börjar de små sakerna kännas stora. Som doften av solkräm på barnens ryggar. Som det första doppet, när hjärtat slår lite snabbare för att vattnet är så kallt. Som att somna med fönstret öppet och höra måsar i fjärran. Man märker hur mycket man längtat, utan att ens veta om det.
Och så finns det alla sommarkvällar. De som börjar med ”vi kanske bara tar ett glas vin i trädgården, och struntar i det där med att åka och köpa en kompakttraktor” och slutar med att man sitter invirad i en filt klockan ett på natten, fortfarande pratandes, fortfarande skrattandes. De där kvällarna när man inte vill gå in, inte vill att det ska ta slut, inte ens märker hur trött man är. Ljuset bär oss. Och vi bär varandra.
Sommaren är också fylld av traditioner. Vi äter samma mat varje midsommar, även om ingen egentligen gillar sill. Vi bränner oss alltid lite på axlarna i början av juni. Vi säger alltid att ”det är för kallt för att bada”, men hoppar i ändå. Och någon gång i juli kommer alltid en regnvecka – den vi låtsas inte fanns, när vi pratar om sommaren i efterhand.
Men det är kanske just det som är grejen. Att sommaren inte handlar om vad vi gör, eller ens vad jag gör med min båtvagn – utan om hur vi känner. Den ger oss tillfällen att andas, att se varandra, att stanna upp. Den gör plats för närvaro. Och det är därför minnena blir så starka.
Jag tror att vi alla bär på våra egna sommarskatter. En särskild plats. Ett särskilt skratt. En kväll man aldrig glömmer. Ett ögonblick när allt kändes precis rätt. Och när hösten kommer, och vardagen rullar på, så går det att blunda – bara en stund – och vara där igen. Höra syrsorna. Känna solen. Minnas vem man var just då.
För mig är svensk sommar inte bara en tid på året. Det är ett sätt att minnas livet – när det är som mest levande. Inte för att allt är perfekt, utan för att det är fullt av känsla. Av värme. Av människor. Av stunder som aldrig upprepar sig, men alltid stannar kvar.
Så jag sparar dem. Alla de där stunderna. Som små vykort i hjärtat. För de är det finaste jag vet.